När liten inte vill börja förskoleklass...

föräldraskap småbarn Aug 26, 2021

Att inte vilja börja i förskoleklass är vanligt - inte konstigt alls.

Vilka känslor väcks hos dig?

Vi behöver börja med att lägga märke till vilka känslor detta väcker hos oss. Vad händer i dig som förälder?

Kanske känner du lite:

- Irritation - "åh börja nu inte krångla med detta också."

- Oro..."åh jag minns hur det var när du skulle börja förskolan, åh så jobbigt det var...så många morgnar med tårar och ont i magen."

- Stress..."Jag kommer aldrig hinna i tid till jobbet om detta skall krångla."

- Ledsen..."Åh min lilla plutt, att det skall behöva vara så jobbigt för dig med allt nytt, hur skall det bli i framtiden?"

Alla känslor är okej!

Alla känslor är alltid okej. Vi som vuxna måste ta ansvar för våra, medvetna om att de påverkar vårt bemötande. Lägg märke till vad du känner, säg till dig själv att det är okej att känna så här, sen riktar du ditt fokus på ditt barn.

Försök att prata ”värderingsfritt” (utan "pepp" eller "måsten").

"Vad funderar du på?"

Prata om förskolan eller tiden hemma och vad som varit roligt. Hur hen tror att det kommer att vara i Förskoleklass.

Låt ditt barn berätta utan att komma med några förklaringar utan ställ nya frågor nyfiket och intresserat. Då kommer du förhoppningsvis att få vittring på vad som gör hen rädd/orolig/ovillig.

Vad ligger bakom ditt barns ovilja/oro?

Det kan vara allt från att sakna vänner, förväntas sitta still, till rädsla för att alla andra kan mer, eller oro för att gå vilse eller inte hinna till toaletten.

Barn måste samtidigt få vara ledsna och känna att de vill vara kvar i det som varit. Känslorna är aldrig fel, de skall få sörja den tiden. Det är också känslan vi skall lyssna på och bekräfta.

Låt oss ta exemplet med att inte hitta eller hinna till toaletten. Då kan man svara "Ja, det kan ju vara lite svårt när man är på en ny plats. Förstår att du funderar på det. Hur skulle du kunna göra för att hitta? Hur lärde du dig det på förskolan?" osv Sen skall vi alltid visa att vi finns där så avsluta gärna med, "behöver du min hjälp med något så säg till" eller "kommer du på något mer så vill jag gärna prata med dig om det." Det kan också vara hjälpsamt att berätta om en situation då du själv var nervös för ett nytt sammanhang.

Du känner själv vad som passar dig och ditt barn.

Om det handlar om att sakna det som varit, kompisar, pedagoger mm då behöver vi förstå och bekräfta den känslan. Som vuxna kan vi tänka oss in i situationen:

"Vi har arbetat 20 år (jämförbar del av livstid) på en arbetsplats men nu efter semestern ska vi börja på ett nytt ställe med nya människor och vad vi vet med helt nya arbetsuppgifter. Hur allt fungerar får vi veta när vi kommer dit."

När jag tänker så, får jag lättare att se bakom "nej jag vill inte" och protester mot förändring. Då blir det lättare att förstå och bemöta. Då blir det naturligt att bekräfta att det är jobbigt, prata om det som kommer att saknas och om vad det betytt osv. Sen också prata om det nya, tillsammans fundera kring vad det innebär - vad gör man i förskoleklass? Kanske låna en bok, kanske åka dit och titta in genom fönster och kolla läget lite.

Väck nyfikenhet och skapa trygghet kring det nya.

Det är en stor förändring - en del av livet.

Som vanligt blir jag glad för frågor och kommentarer.

När liten inte vill börja förskoleklass...

Prenumerera på nya blogginlägg?

Välkommen!